Man blir som man umgås?
Jag och M har haft praktik nu i sammanlagt sju veckor och vi har bara arbetat med äldre människor, de flesta mellan 70-100 år. Och man säger ju "man blir som man umgås".
Imorse kunde man ha trott att M blivit lite dement, hon visste inte alls var hon var eller vad hon skulle göra. Vi kommer fram till hissarna samtidigt som en man, vi är på våning 1 och ska till våning 3. Det går heller inte att åka ner från där vi var, utan bara upp.
M frågade mannen: "Ska du upp eller ska du ner?".
Mannen: "Upp?".
Jag kliver in i hissen, mannen trycker på våning fyra och frågar vart jag ska. Kvar utanför hissen står M, helt förvirrad när dörren stängs.
M: "Men?".
Mannen frågar mig: "Vart skulle hon då?".
Jag: "Hon ska till våning tre som mig".
Tyst.
När jag kommer upp går jag direkt till omklädningrummet och väntar inte på henne, jag har nyckel och hon hittar ju tänkte jag. M ringer sedan mig och frågar vart jag är, "omklädningsrummet", "okej jag kommer".
Sedan berättar hon....
Hon tänkte när jag åkte upp med mannen: "Ha ha, nu åker hon fel vi skulle ju till våning ett!".
M kliver in i en ny tom hiss och trycker på knappen för våning ett, det händer inget och hon trycker igen. Då öppnas dörrarna och hon står fortfarande kvar på våning ett, vilket hon då kom på att hon ju skulle åka upp!! :) Ha ha!
Vi slutade idag egentligen kl15.30 och då får vi alltid gå ca 10 min innan för att slippa springa till tåget som går 15.48. Idag fick vi sluta en hel timme innan! Och det sa de kl.14.30 så vi fick väldigt bråttom till tåget! Vi brukar lunka till tåget och vi fick vi skynda oss allt vad vi har!
Vi hinner inte gå långt innan jag får ont i knät och M ont i svanskotan, med smärta stressar vi till tåget. Väl framme är vi halvt förstörda. :P Och mina smärtor sitter kvar även nu flera timmar senare.
Glömska och smärtor, var ska det här sluta?
Imorse kunde man ha trott att M blivit lite dement, hon visste inte alls var hon var eller vad hon skulle göra. Vi kommer fram till hissarna samtidigt som en man, vi är på våning 1 och ska till våning 3. Det går heller inte att åka ner från där vi var, utan bara upp.
M frågade mannen: "Ska du upp eller ska du ner?".
Mannen: "Upp?".
Jag kliver in i hissen, mannen trycker på våning fyra och frågar vart jag ska. Kvar utanför hissen står M, helt förvirrad när dörren stängs.
M: "Men?".
Mannen frågar mig: "Vart skulle hon då?".
Jag: "Hon ska till våning tre som mig".
Tyst.
När jag kommer upp går jag direkt till omklädningrummet och väntar inte på henne, jag har nyckel och hon hittar ju tänkte jag. M ringer sedan mig och frågar vart jag är, "omklädningsrummet", "okej jag kommer".
Sedan berättar hon....
Hon tänkte när jag åkte upp med mannen: "Ha ha, nu åker hon fel vi skulle ju till våning ett!".
M kliver in i en ny tom hiss och trycker på knappen för våning ett, det händer inget och hon trycker igen. Då öppnas dörrarna och hon står fortfarande kvar på våning ett, vilket hon då kom på att hon ju skulle åka upp!! :) Ha ha!
Vi slutade idag egentligen kl15.30 och då får vi alltid gå ca 10 min innan för att slippa springa till tåget som går 15.48. Idag fick vi sluta en hel timme innan! Och det sa de kl.14.30 så vi fick väldigt bråttom till tåget! Vi brukar lunka till tåget och vi fick vi skynda oss allt vad vi har!
Vi hinner inte gå långt innan jag får ont i knät och M ont i svanskotan, med smärta stressar vi till tåget. Väl framme är vi halvt förstörda. :P Och mina smärtor sitter kvar även nu flera timmar senare.
Glömska och smärtor, var ska det här sluta?
Kommentarer
Trackback
